Det börjar bli en ritual.
Beslut fattas. Beslut överklagas. Jakten stoppas. Och nästa vinter börjar allt om igen. Har rovdjursförvaltningen fastnat i ett juridiskt ekorrhjul?
Överklagandet lämnas in av en eller flera organisationer och hamnar hos förvaltningsrätten. Samtidigt begärs ofta inhibition, alltså att beslutet ska stoppas tills domstolen hunnit pröva frågan.
När man följer rovdjursjakten över tid framträder ett tydligt mönster.
Myndigheten fattar beslut om jakt.
Organisationer överklagar beslutet.
Domstolen prövar frågan om inhibition.
Jakten stoppas eller försenas.
Domstolen avgör målet. Ofta när jaktsäsongen redan är i gång eller över.
Året efter börjar processen om igen.
Man kan säga att rovdjursförvaltningen fått två parallella beslutsnivåer. En administrativ hos myndigheterna och en juridisk i domstolarna.
Och samma juridiska frågor återkommer gång på gång.
Målet, som förstås är enkelt att räkna ut, är att fördröja tills jakttiden passerat.
Systemet används av de här organisationerna taktiskt för att stoppa laglig jakt genom juridiska processer.
Bakgrunden till många av överklagandena är EU:s art- och habitatdirektiv. Direktivet kräver att medlemsstater säkerställer att skyddade arter har gynnsam bevarandestatus.
Det är också ofta här det börjar. Den som överklagar hävdar att jakten riskerar att påverka artens bevarandestatus eller att andra lösningar borde prövas först.
Och även om en art anses ha gynnsam bevarandestatus så prövas varje enskilt jaktbeslut för sig. Det innebär att samma fråga kan avgöras på nytt, år efter år.
Och ni trodde kanske att det är jätte-jättemånga som överklagar. Så är det inte. Trots att rovdjurskonflikten framstår som enorm drivs många överklaganden av en liten grupp. Det är samma organisationer som återkommer i process efter process.
Exempelvis återkommer frekvent Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen och de så kallade Jaktkritikerna i överklagandena.
I vissa fall har organisationer överklagat samtliga beslut om jakt samma år, exempelvis vid vargjakten 2026.
Samma juridiska frågor hamnar i domstol gång på gång.
Klart att man har rätt att överklaga. Det är en viktig del av vårt rättssamhälle.
Men frågorna bara prövas och prövas, år efter år i ekorrhjulet, utan att någon tydlig prejudicerande dom hinner uppstå som ger riktlinjer om hur efterföljande jakter ska bedömas.
Jaktbesluten gäller en specifik säsong. När ett mål väl når högre instanser är jakten oftast redan över.
Domstolen kan då bedöma att frågan saknar praktisk betydelse och avskriva målet. Det hinner aldrig komma vidare. Resultatet blir att nästa års jakt prövas från början igen.
Och för att anses som prejudicerande måste målet upp i Högsta förvaltningsdomstolen, ibland Kammarrätten.
”Systemet har fastnat i en återkommande konflikt där samma frågor aldrig riktigt avgörs. Det är till och med så att hela den här sörjan har ett namn, “lawfare”. Alltså ett begrepp som används när juridiska processer blir ett strategiskt verktyg i en politisk eller ideologisk kamp.”
Systemet har fastnat i en återkommande konflikt där samma frågor aldrig riktigt avgörs. Det är till och med så att hela den här sörjan har ett namn, “lawfare”. Alltså ett begrepp som används när juridiska processer blir ett strategiskt verktyg i en politisk eller ideologisk kamp.
Den juridiska konflikten är dessutom bara en del av bilden.
Aktivistgrupper uppmanar till jaktsabotage där man försöker störa jakt. Flera metoder används parallellt.
Forskning om djurrättsaktivism visar att rörelsen ofta använder en strategi som kallas ”diversified tactics” (flera olika metoder samtidigt).
Målet är detsamma. Att stoppa jakten.
Vid flera licensjakter på rovdjur i Sverige kan vi se att:
– Organisationer överklagar jaktbeslut.
– Kampanjer startar i sociala medier.
– Aktivister dyker upp på jakter för att störa och förstöra.
Inget av detta handlar enbart om hur många vargar, lodjur eller annat vilt vi ska ha i Sverige.
Det handlar förstås om mer. Nämligen om vem som egentligen bestämmer över naturresurserna – människorna som lever mitt i det, aktivister någon annanstans, nationella myndigheter, EU eller domstolar.
Och den stora frågan är om ett demokratiskt system verkligen fungerar när samma beslut prövas i domstol år efter år.
Beslut fattas. Beslut överklagas. Jakten stoppas. Och nästa vinter börjar allt om igen.
Är det verkligen så vi ska ha det? Var det så det var tänkt?
Tidslinje i korta punkter – rovdjursjakt & överklaganden
- 2010 – Licensjakt på varg återinförs i Sverige (beslut 2009 om 27 vargar). Miljöorganisationer kunde inte överklaga i svensk domstol pga bristande talerätt (Aarhuskonventionen inte fullt implementerad).
Naturvårdsverkets utvärdering av beslutet - 2011–2013 – EU granskar Sverige. Vargjakten ifrågasätts juridiskt.
EU-kommissionens officiella pressmeddelande 2011 - 2014–2015 – Miljöorganisationers rätt att överklaga stärks genom Århuskonventionen + Högsta förvaltningsdomstolens dom.
HFD 2015 ref 79 – full dom (PDF) - 2016–2020 – Flera vargjakter överklagas återkommande i domstolar .
Exempel: Naturskyddsföreningens överklagande 2016 (PDF) - 2021 – Även björnjakt prövas juridiskt i vissa fall.
SVT: Björnjakt i Jämtland prövas i HFD - 2023–2024 – Lodjursjakter överklagas i flera län.
Exempel på lodjursöverklaganden - 2026 – Vargjakten stoppas av domstol efter överklaganden från bl.a. Naturskyddsföreningen.
Naturskyddsföreningen – sammanfattning
Förvaltningsrätten i Luleå – officiellt pressmeddelande
Lämna ett svar