Samma lodjur men olika berättelser om jakten

Nu startar lodjursjakten igen i tre län efter att förvaltningsrätten i Luleå hävt inhibitionen av licensjakten. Jaktmotståndarna är märkligt tysta även om man nu ser några reaktioner. De är tystare än när de lyckades stoppa jakten 2 mars. Då firades med klang och jubel. Och polariseringen nådde nya höjder.

Många av dem hatar oss jägare. Haaaatar. Vissa ägnar sig dessutom, på ett ganska besynnerligt sätt, åt att försöka trassla sig in i rollen som jägare och där berätta för oss faktiska jägare exakt hur vi tänker. Vi går, enligt dem, igång på att döda, vill bara ha troféer och är dödsmördande monster i största allmänhet som äter kattungar till frukost.
De ”vet” det för att de är övertygade om att de kan krypa in i våra huvuden och se vad vi tänker. Spooky.
Det kan de inte. Och det är ju rätt skönt.

Kanske handlar det om att de själva saknar en genuin verklighet och därför skapar sin egen.
Medan vi jägare står med båda fötterna i vår egen verklighet. Vi är skogen, vi lever den. Vi ser och känner balansen.

När lodjuren ökat söderut har de käkat och minskat de lokala rådjurspopulationer som de har kommit i kontakt med. Sen har lodjuren i sin tur påverkats av den minskade tillgång på föda som de själva har åstadkommit. Då föds färre lodjursungar och fler lodjur dör.
Det är inget konstigt för någon jägare. Borde inte vara det för någon.
Jägarna i Uppsala protesterade redan 2011 i Uppsala län då de såg att rådjursstammen var kraftigt vikande och antalet lodjur som fick fällas var alldeles för lågt.
Sedan dess har jakten ändå tuffat på utan större incidenter.

Men i år hände något. Aldrig tidigare har så stora delar av den beslutade nationella licensjakten stoppats samtidigt genom domstolsbeslut precis före jaktstart.

Min tanke är att det är så jaktmotståndarna nu jobbar. De använder juridiken som metod för sin aktivism istället för att välta jakttorn. Eller så gör de både och.
När politiska beslut som fattats av folkvalda inte kan genomföras, trots att alla regler följts, då urholkas demokratin. När talerätten missbrukas och rättsprocesser blir ett verktyg för aktivism, försvagas rättsstaten.

Och det är här verkligheten kommer in i bilden.

• För är den svenska lodjursstammen hotad?
  Nej. Den mår väldigt bra. I början av 1990-talet var den officiella siffran cirka 200 lodjur i landet, men då fanns djuren i huvudsak i den norra halvan av landet. Idag finns det lodjur i hela landet och stammen uppgår till ungefär 1400 djur vilket är väl över det nationella referensvärdet för gynnsam bevarandestatus som ligger på 870 individer.. Och vi har jagat lodjur sen 1996.
• Vill jägarna utrota lodjuren?
  Nej
• Vill staten utrota lodjuren?
  Nej
• Är jägare dödsmördare?
  Nej, läskigt för dem som tror det eftersom vi alla finns där alla andra finns och har vanliga jobb. Din veterinär kan var jägare. Polisen kan vara jägare. Dina barns lärare kan vara jägare. Huuuaa!

Det är verklighet och fakta. Nu vänder vi på det och ger oss på känslotyckarna och några av deras vanligaste argument.

• ”De ska inte jagas för att de är så vackra.”
  Svar: Så de fula djuren, vilka det nu är, får jagas? Ehhh.
• ”Det är troféjakt.”
  Svar: Nej, det är förvaltning. Vi jägare vill ha friska stammar i god balans. Vi jagar med fakta i ryggen.
• ”Jakten hotar stammens överlevnad.”
  Svar: Nej tvärtom. Se ovan i texten med länk till faktisk forskning.
• ”Jakten sker under brunstperioden”
  Svar: Alla andra månader på året hade varit sämre.
  Vid denna tid på året är fjolårets ungar nästan ett år gamla och på väg att bli självständiga från modern, vilket minskar risken för att ungar lämnas hjälplösa om en hona fälls. Dessutom har exempelvis Gävleborg infört kvot på max antal honor som får skjutas.
  

Samma lodjur. Samma skog. Samma jakt. Vi pratar om samma djur men sällan om samma verklighet.
Jag är jägare och tillbringar mycket tid i skogen.
Det gör inte att jag alltid har rätt. Men det gör att jag ofta upplever debatten om rovdjur som oerhört märklig.

För den verklighet vi jägare möter där ute är sällan eller till och med aldrig densamma som den man möter i debatten med dem som faktiskt inte befinner sig där.