Att prata om hur vi behandlar våra hundar är ett getingbo. Inte minst i jaktvärlden. Och av någon anledning känns det som en bra idé att kliva rakt in i det.
För samtidigt som många av oss lever i en stark gemenskap med våra hundar existerar också en mörkare, om än ovanlig, sida vi ogärna pratar om.
Jag funderar en del på hur vi lever med våra hundar. För mig är det ganska enkelt. Mina hundar lever för att jaga med mig och jag lever för att jaga med dem. Men det handlar inte bara om jakt. Det handlar om något vi gör tillsammans. Och vårt övriga gemensamma liv.
De hundar jag ägt och jagat med har aldrig varit verktyg. De är jaktkamrater och förtrogna. Vi jagar ihop.
Den bästa jakten har jag nog upplevt med mina vorstrar. Jakt med stående fågelhund är innerlig. En blick, en nickning, ett ord. Det behövs inte så mycket mer när man är samjagad.
Samma känsla finns idag med mina jaktlabbar. När man tränat och jagat i några år, när allt sitter. Då händer något.
Den känslan är svår att beskriva. Att tillsammans söka efter en skadad fågel. Blickarna som möts. De där märkliga diskussionerna vi har – ja, vi diskuterar – med händer, kropp och rörelser i vassar eller från båt.
Och framför allt den där uppenbara lyckan hos hunden när den får göra det den är gjord för. Jaga. Och att lyckas med jakten tillsammans.
Det är gemenskap. Och det är mitt ansvar.
Men alla har inte den synen på sina hundar även om det är sällsynt.
För någonstans finns en gräns där hunden för vissa slutar vara, eller aldrig har varit, jaktkamrat. Den blir något annat. Ett verktyg. Något som bara ska fungera. Som en skruvmejsel eller en gräsklippare.
När det som borde vara samspel istället bara blir krav. När egenskaper inte längre hjälps fram utan blir ett tvång.
Jag har tyvärr sett det själv. Inte ofta och inte nyligen. Men tillräckligt för att veta att det existerar.
Och jag har ibland hört berättelser. Är de sanna? Jag vet inte. Men lyfter det ändå.
Hundar som inte tas om hand. Som pressas över sin förmåga. Som lämnas att frysa. Som bara duger så länge de levererar.
Det är ingen jaktgemenskap. Det är något helt annat.
Jag hörde om någon som agerade i en sådan situation för en tid sedan. Jag vill poängtera att jag inte alls är insatt i det specifika fallet men historien exemplifierar det jag vill prata om. Personen såg en hund som for illa och ingrep. Kontentan blev ett ohejdat drev.
Gissa på vem.
Ägaren till den misskötta hunden?
Nej. Personen som ingrep hamnade in i ett drev utan dess like. Lögner staplades på varandra och spreds som vinden. Ja, ni vet hur drev funkar nuförtiden.
Och vart tog hunden vägen i diskussionen?
Jag vet, som sagt, inte exakt vad som hände i det där fallet. Och egentligen spelar det ingen roll.
Det som spelar roll är vad som händer med oss. För om den som reagerar på att en hund far illa riskerar att bli nästa måltavla, vad gör det med viljan att säga ifrån?
Hur många väljer då att titta bort istället?
Och vad händer med våra hundar när vi gör det?
För tystnad är inte neutral. Tystnad är ett godkännande.
Vi har dessutom möjligheten att agera. Att kontakta Länsstyrelsen, även anonymt, om något på allvar inte står rätt till. Den möjligheten finns där av en anledning.
Och jag säger inte att det här är vanligt.
Men jag upplever att jag hört mer på senare tid. Varför vet jag inte. Jag hoppas att det bara är rykten och tillfälligheter. Men det är ändå en anledning att reagera.
Jag vill inte vara en del av tystnaden och jag hoppas att fler vågar känna likadant.
För i slutändan handlar det inte om rykten, konflikter eller vem som har rätt. Det handlar om hur vi behandlar våra hundar.
De kan aldrig välja själva.
Lämna ett svar