Nu vet vi vad som gäller.
Du får inte skjuta varg för att rädda din hund förrän det i princip redan är för sent. Paragraf 28 finns kvar på papperet. I verkligheten är den borta. Därför att rätten i praktiken nu gjort paragraf 28 tandlös och flyttat gränsen till “för sent”. För ingen vet längre var gränsen går.
Efter domen i Halmstads tingsrätt står det klart att du i praktiken inte får skjuta en varg för att skydda din hund förrän hotet är så konkret att det nästan redan är för sent. Den jägare som agerade under en vildsvinsjakt för att freda en hund frias visserligen från uppsåt men döms ändå för oaktsamhet eftersom rätten anser att han borde ha förstått att angreppet inte var tillräckligt nära förestående.
Det är alltså inte grovt brott men jägaren döms ändå för oaktsamhet.
Skälet är att vargen inte var tillräckligt nära och hotet därför inte ansågs vara “omedelbart”.
Rätten konstaterar således att mannen inte försökte göra fel men dömer honom ändå för att han inte tänkte “tillräckligt rätt” i en akut situation.
Hur nära måste en varg vara?
200 meter? 100 meter? 10 meter?
Eller, som det nu verkar, först när den fysiskt attackerat din hund?
Det är lätt att sitta i en rättssal och resonera i efterhand och titta på kartor, mäta avstånd och berätta för den som stod där i verkligheten vad han eller hon skulle göra.
Domstolen kräver i praktiken att jägare ska göra en exakt riskbedömning i realtid om en varg kommer att angripa eller inte.
Det funkar förstås inte så i verkligheten. Att stå där i skogen är något helt annat. Där handlar det om sekunder och om att fatta ett beslut när du ser ett rovdjur röra sig mot din hund och veta att tvekar du då kan det vara kört.
Domstolen menar att det inte var säkert att vargen skulle angripa.
Nej. Det är det aldrig. Det är just det som är hela poängen. Ingen kan med säkerhet avgöra exakt när ett angrepp sker. Och det är därför lagstiftningen finns. Alltså för att ge utrymme att agera innan det är för sent.
Ingen kan med säkerhet avgöra exakt när ett angrepp sker. Och det är därför lagstiftningen finns. Alltså för att ge utrymme att agera innan det är för sent.
Men med den här domen säger man i praktiken något annat. Signalen till jägarna är glasklar. Vänta, vänta lite till, tveka och chansa på att hunden inte hinner angripas. Och hoppas på att det inte går åt helvete.
Jag tror att de flesta jägare struntar i den här domen. När det verkligen gäller skyddar du din hund.
En enda nämndeman pekar på det uppenbara, jägaren hade väldigt kort tid att agera och kan inte lastas för att inte ha gjort en perfekt analys i stunden.
Det är sunt förnuft.
De övriga kräver att jägare i skarpt läge ska göra en juridiskt hållbar riskbedömning som dessutom ska stå sig i en domstol långt senare.
Det är inte rimligt och konsekvensen är riktigt allvarlig.
För hur många kommer att våga agera i tid? Speciellt när det, som i det här fallet, gäller att skydda en jaktkompis hund.
Priset för att göra “fel” är nu för högt. Och osäkerheten. För var går nu egentligen gränsen?
Lämna ett svar