Nu riskerar en jägare fängelse för att ha försökt stoppa en vargattack på en hund. Enligt uppgifter i både Sveriges Radio och SVT Nyheter menar åklagaren att avståndet varit för stort och att situationen därför inte omfattas av paragraf 28 i jaktförordningen. Försvaret vill frikänna helt och anser att åtalet saknar förankring i verkligheten. Rättegången i tingsrätten avslutades i fredags.
Det handlar om sekunder. Inte avstånd.
När jag och min finaste jaktkamrat, min hund, är i skogen tillsammans och gör det bästa vi vet, jagar, och det värsta tänkbara är på väg att hända, hur hade jag agerat? Hur vill jag att mina jaktkamrater i jaktlaget ska agera?
Vargar rör sig rakt mot hunden. Alla vi som jagar vet vad det innebär. Vi står inte och tittar på. Då är det för sent. Och du är glad att någon i jaktlaget agerar snabbt.
En vargattack går snabbt. Beslut måste fattas direkt. I en sådan situation står ingen och känner av vindriktningen eller beräknar avstånd, vilket åklagaren i efterhand lagt vikt vid.
Det är inte en fråga om jaktintresse eller om att tycka olika om varg. Ingen som har ansvar för sin hund kan förväntas stå stilla och hoppas att det löser sig. Att i efterhand säga att man borde ha bedömt situationen annorlunda är enkelt. Att göra det på plats är något helt annat.
För vad är alternativet? Vad ska jägaren göra? Kontrollera bevissituationen i förväg? Hur många meter från hunden ska vargen ska vara för att man ska få ingripa utan att riskera att hamna i fängelse? Och vem klarar i den pressade situationen att bedöma det?
En lag som kräver total säkerhet i situationer som aldrig är säkra är ingen fungerande lag. Då flyttas hela risken över på den enskilde som får gissa sig fram, faktiskt under hot om att hamna i fängelse.
”Det är svårt att respektera en lag som skapar rädsla. När människor upplever att de kan bli åtalade oavsett vad de gör, försvinner tilliten. Det gäller inte bara jägare.”
Det är svårt att respektera en lag som skapar rädsla. När människor upplever att de kan bli åtalade oavsett vad de gör, försvinner tilliten. Det gäller inte bara jägare. Det gäller alla regler där människor förväntas ta ansvar i pressade situationer.
Samtidigt pågår ett arbete hos Regeringskansliet med att se över paragraf 28, eftersom den anses svår att tillämpa i praktiken, vilket säger en hel del.
För antingen är det tillåtet att ingripa när man bedömer att en hund är på väg att angripas. Eller så är det förbjudet. Det går inte att säga att det är tillåtet och samtidigt sedan döma den som agerar i det pressade ögonblick där beslutet faktiskt måste fattas. Då blir lagen en regel som bara fungerar så länge den inte prövas i verkligheten.
Även om paragraf 28 inte funnits alls hade ingen stått och sett på när ens hund dödas. Jag vet vad jag hade gjort.
Om tanken med lagen är att man får agera, då måste den också gälla när det verkligen behövs annars är paragraf 28 bara tomma ord.
Fakta: Paragraf 28 jaktförordningen (1987:905)
- Ger rätt att döda rovdjur för att skydda tamdjur, även jakthundar
- Kräver att angreppet är pågående eller direkt förestående
- Får bara användas om det är nödvändigt i situationen
- Ska anmälas till länsstyrelsen efteråt
- Vad som räknas som “förestående” bedöms i efterhand
Lämna ett svar