Etikett: Sorg
-
Tilliten som försvann tillsammans med vargjakten
Människor jag pratar med förmedlar en djup förtvivlan och gränslös trötthet efter att aldrig bli lyssnade på, alltid överkörda, politikers tomma ord och sorgen över ett liv i naturen som blivit något annat än att bara leva med den, på mer likvärdiga villkor. Foto: Madeleine Lewander.
-
Att få glänsa i mörkret på jägarnas bekostnad
På jakt med halvautomatisk bössa. Nästa konfiskeringsämne eftersom jag enligt politikerna är en potentiell mördare? Foto: Johanna Thörnqvist
-
Hur många fler husdjur ska få bli vargmat?
Fotot på vargdödade fyraåriga finskstövartiken Nova gör ont långt in i märgen. Hon dödades i slutet av september under jakt. Troligen av flera vargar. Egentligen vill jag inte se det. Vill få bort bilden. Smärtan i mellangärdet vid tanken på hennes sista minuter i livet gör att jag snabbt måste försöka tänka på annat. Krama
-
Nej, det går inte att kompromissa om vargen
Finnstövaren Hebbe dog nyligen under vidrigast tänkbara former. Hans lår var söndertuggade av vargen som anföll honom. Ägaren hann avbryta attacken men det var för sent. Veterinären kunde inget göra. Hebbe var i chock och skrek av smärta under sin sista tid i livet, hela vägen in till veterinären och in i döden. Hebbe blev
-
Jag jagar med min hund – därför är jag
Argo är borta. Han blev snabbt sämre på slutet. Och även fast jag var förberedd så slutade världen att fungera, jag bara gick och gick i flera dagar, kunde inte stanna, hade ingenstans att ta vägen, kunde inte andas, kunde inte förstå… Bara några timmar tidigare gick vi vår sista promenad. Argo lös, han
-
Det brukar vara lättare att säga adjö
Det brukar vara lättare. Oftast blir de bara äldre och tröttare och en dag är det ändå ganska självklart att det är slut. Våra hundar brukar bli ungefär 14 år. Eller också händer något akut. Då är det fruktansvärt jobbigt ett kort tag. Sen går det över. Med Argo är det annorlunda. Jag såg
-
Juridikträsket 2.0 – nu sjunker vargarna också
– Vi orkar inte längre. Det ringer hela tiden. Så vi har dragit ut kontakten ur telefonjacket. Jag lyssnade tyst. Det var en av mina första riktiga intervjuer, senare publicerad i Värmlands Folkblad, som mycket ung journaliststuderande i norra Värmland på 1980-talet. Jag satt hemma hos Hugo Ekman och hans fru på Skråckarberget och drack
-
Vem frågade vargarna?
Jag läser om vargattacken på Kolmården 2012 som nu har lett till åtal. Frågorna är många, många skakar på huvudet och förstår inte hur det kunde hända. Det är konstigt. Jag förstår hur det kunde hända. Människor gick för långt och försökte göra vargarna till något de inte är. Det är lätt att googla fram
-
Blunda, grilla fläskkotletten och pussa en varg
Plötsligt ser jag inte bilden. Facebook har lagt en varningstext om känsligt innehåll och en länk att klicka på om jag ändå önskar titta på den. Det handlar om bilden på de dödade fåren utanför Gnesta, troligen dödade av varg. Vännen som delat bilden säger att den blev anmäld. Facebook friade. Det är trots allt
-
”Du tycker fel och kan lika gärna dö”
– När Palme blev skjuten firade vi. Jag stirrar med stor, öppen mun, känner hur jag blir stel, det gör ont någonstans i mellangärdet. – Vad sa du att ni gjorde? – Firade. Han var inte klok. Sen middag med en kär person i min närmaste omgivning. Några glas vin. Då kommer det. –
-
Varför får inte jägarna sörja?
Igår hölls en ljusmanifestation i Karlstad för vargdödade hundar. En fin minnesstund och en chans att visa respekt, stöd och empati för dem som drabbats. Kanske en liten tröst någonstans. Inget mer. Inga demonstrationer, inga krav, bara en stilla tanke att skicka vidare. Vissa var bara tvungna att skicka hånfulla kommentarer under gårdagens ljusmanifestation för