Varför hatar de våra jakthundar?

Mina hundar mår bäst när de får jaga. När vi gör det tillsammans. När vi tar oss fram genom leriga vassar i jakt på en fälld and eller letar efter en kråka i skogen. Hur vi peppar varandra, trivs i varandras sällskap och den gemensamma glädjen när fågeln till slut apporteras in. Mina allra bästa jaktkamrater.
Att se glädjen i min hunds blick när den får göra det den är skapad för – jaga. Nedärvt, djupt rotat i varje hunds DNA.
Det är därför märkligt med människor som säger sig älska djur men som verkar ha svårt med jakthundar.

Människor som befinner sig långt från jakten menar att hundarna tvingas, utnyttjas och tränas mot sin vilja och egentligen hellre skulle vilja ligga hemma i soffan.

Många av dem är människor som tycker att allt annat ska stå tillbaka för rovdjuren. Framför allt våra jakthundar.

Och därför har de också fått för sig att våra jakthundar inte längre ska jaga. För att vi ”tvingar” dem.  Så, bort med dem bara.

Det är inte bara fel, det är skitfel.

De fattar inte att det de vill göra hade inte bara inverkat på våra hundars mående. Det hade brutit sönder något som människor och hundar byggt tillsammans i tusentals år.

De fattar inte att det de vill göra hade inte bara inverkat på våra hundars mående. Det hade brutit sönder något som människor och hundar byggt tillsammans i tusentals år.

Våra jakthundar lever för jakt. Vi har gott om sällskapshundar som säkert mår bra men jag vågar påstå att våra svenska jakthundar mår bättre. Samhörigheten, skogen och friheten. Hur vi jagar tillsammans. Vi sitter liksom ihop, jag hade inte jagat utan mina hundar.

Vad menar de att vi ska göra med våra jakthundar istället? Ska de sluta finnas? Ska de ”räddas” och alltid hållas i koppel?

Folk har slutat se hundar som djur med egna drifter och instinkter.

Kanske de bara inte fattar. För att det är oviktigt i deras värld. De offrar villigt våra jakthundars välmående till förmån för rovdjur de själva aldrig behöver anpassa sina liv efter.

Hade jakthundsmotståndarna stannat upp och tittat på en arbetande jakthund blir bilden betydligt svårare att få ihop med berättelsen om förtryck och tvång och vad de nu hittar på.

Min hund vet exakt vad som är på gång långt innan vi ens åkt hemifrån. Det är ett intensivt fokus hemma innan vi ska iväg som bara finns hos hundar som vet att de snart ska få göra det de älskar mest.
Försök lämna en jakthund hemma när de andra får följa med. Försök möta blicken hos din hund när den inser att den inte blev vald den här gången. Det händer sällan. Jag tar med alla. Fixar inte det där men så är jag kanske lite blödig.

Ändå verkar vissa föreställa sig att jakthundar egentligen skulle vilja slippa allt detta. Att hela sitt liv leva långt bort från skog, vilt och arbete.

De är framavlade under generationer för att söka, spåra, apportera, driva, markera och arbeta tillsammans med människor. Det sitter djupt inrotat.
En retriever vill bära. En stövare vill driva. En jämthund vill ställa älg eller vildsvin.
En stående fågelhund står för fågel. Eller för råttan under trallen hemma.
Det är arv. Instinkt och lust. Vi har levt och arbetat tillsammans i tusentals år.

Jakten är en risk men kan vi så skyddar vi dem, kosta vad det kosta vill.

Och det tänker vi fortsätta med.